Jag kan inte fatta det, men i augusti fyller jag 36 år. Det var ju inte såå längesen som jag var 22! Jag har dock ingen ångest över min aktningsvärda ålder. Jag kan luta mig tillbaka och njuta av alla livserfarenheter som jag har. Livserfarenheter är något som man samlar på sig genom livet och det går inte att plugga sig till hur mycket man än försöker. Man kan läsa i en bok om att "så här ska det vara", men man förstår inte mycket förrän man är där själv. Dessutom skulle jag tippa på att jag har mer livserfarenhet än genomsnittet av människor i min ålder. Jag har verkligen varit överallt och ingenstans. Jag talar inte om att vara berest i världen... Ja ni fattar.

Jag är ganska nöjd med mitt utseende, om man bortser från pluskilona som jag dras med just nu. Inte många rynkor i ansiktet inte! Jag måste ha ärvt min mammas hud, för hon är inte direkt skrynklig trots sin ålder. Fast... När jag väl har gått ner de kilona som jag vill gå ner... Kanske kommer en och annan rynka att synas då? Så länge man är tjock så spänns ju huden ut. Har hört att hemorrojdsalva ska vara bra mot rynkor, så det löser sig nog. Dessutom är jag ingen soldyrkare och håller mig mest i skuggan. Ingen sol = Inga rynkor!

Ett och annat grått hårstrå har dykt upp under åren. No problems! Det finns hårfärg. Jag brukar ofta ha i löshår i olika färger och det piffar ju upp håret en smula med.

Jag kan gotta mig med lammkött också. Johan är 6 år yngre än jag. Det känns fint.

Nä, men jag är ganska nöjd med mig själv i det stora hela :-)