Om mig

Mitt foto
Obstinat, besvärlig och icke köttätare!
Ausgeflippt. Använder Blogger.
tisdag 26 januari 2016
Förra veckan skrev jag ett inlägg gällande brister på ett av asylboendena i min kommun. Vad jag inte skrev om var att en av de två kvinnorna som jag känner som är boende på det stället känner sig hotad och trakasserad av andra boende. Hennes barn blir retade och misshandlade av andra barn utan att någon bryr sig. Hon gjorde en polisanmälan då ett av hennes barn blev slagen med ett dricksglas i bakhuvudet, men trots att det fanns ett läkarutlåtande och bilder på skadan blev anmälan nedlagd. Hon upplever att ingen bryr sig om hennes problem och vet inte vad hon ska ta sig till.

När jag fick höra henne berätta de här grejerna så mådde jag så förbannat dåligt och kände mig riktigt förbannad! Jag frågade henne ifall hon ville göra en anmälan till, och det ville hon, och erbjöd mig att följa med henne som stödperson. När jag sen kom hem skickade jag ett mail till Migrationsverket. Jag beskrev vad jag hade hört om asylboendet och att vi hade varit hos polisen och gjort en anmälan. Jag nämnde inget namn på boendet eller vilken kommun det handlade om bara för att se vilken respons jag skulle få tillbaka från dem. 

Så här skrev jag:

"Hej Migrationsverket!

Jag jobbar på en öppen förskola, vilket innebär att jag kommer i kontakt med en hel del asylsökande kvinnor och deras barn. Häromdagen kom det till min kännedom att det råder en hel del brister på ett av era boenden. Det saknas vissa livsmedel, värmen är inte alltid påslagen vilket också innebär att det inte finns något varmvatten och det finns bara 3 tvättmaskiner som ska disponeras av 300 personer. Det värsta av allt är ändå att en av dem som jag har träffat känner sig fruktansvärt otrygg både för sin egen och för sina barns skull.

Hon har berättat för mig att både hon och hennes barn känner sig trakasserade och hotade av andra på boendet, främst av männen där. Trakasserierna består av påpekanden över att hon har "fel" kläder och att hon är här utan sin man. Någon har sagt till henne att han ska göra hennes liv till en mardröm och aldrig lämna henne ifred. Hennes barn blir retade och misshandlade av andra barn på boendet utan att deras föräldrar gör något åt saken, tvärtom så blir de uppmuntrade att ge sig på hennes barn. För ett tag sedan fick hon nog och gjorde en polisanmälan då hennes son blev slagen med ett dricksglas i bakhuvudet. Anmälan lades dock ned trots att det fanns ett läkarutlåtande och bilder på såret.

Kvinnan säger att hon har försökt att vända sig till personalen för hjälp men upplever att ingen bryr sig eller tar henne på allvar. Hon säger också att ni brukar vara på boendet lite då och då, men den enda hjälp hon har blivit erbjuden från er är att flytta till ett annat boende i grannkommunen. Hon vill verkligen inte flytta till grannkommunen då hon inte känner någon där. Dessutom är hon övertygad om att samma problematik kommer att råda i vilket asylboende hon än hamnar i. Jag tror henne då hon är en stark kvinna som vill vara självständig och gå sina egna vägar, och sådant är ju inte alltid populärt. Dessutom anser jag att det verkligen inte är rätt väg att gå för att lösa problemet. Hon har inte gjort några fel, är det någon som ska flyttas på så är de dem som behandlar henne och hennes barn illa!

Jag frågade henne ifall hon ville göra en ny polisanmälan och det ville hon. Jag erbjöd mig då att följa med henne till polisstationen som stöd. Idag gjorde vi slag i saken och gick till polisen. Det upprättades en anmälan gällande olaga hot. Jag kan säga att polisen som tog emot hennes anmälan tog väldigt illa vid sig av hennes hemska berättelse. Tyvärr är det inte han som avgör ifall hennes ärende går vidare eller inte, så vi vet inte ifall det kommer att bli något av det här.

Jag har en känsla av att asylsökande i Sverige inte riktigt tas på samma allvar som svenskar, och det känns rent ut sagt för jävligt! Vart går egentligen er ansvarsgräns gällande asylsökande som far illa i sina boenden?

Hälsningar Anja Karlsson"


Här är svaret som jag efter några dagar fick tillbaka:

"Hej Anja,

Tack för ditt mejl.

Det stora antalet asylsökande innebär att bostadsbristen är svår i Sverige nu och Migrationsverket kan inte garantera alla asylsökande boende. För att ordna tak över huvudet åt så många som möjligt har vi blivit tvungna att sänka kraven för de asylsökandes boenden, och många måste bo länge i tillfälliga sovsalar och liknande.

En asylsökande som inte har fått något beslut och inte har folkbokfört sig i Sverige ingår ännu inte i det svenska systemet. Migrationsverket har dock ansvar att ordna mat och boende för de asylsökande som inte kan ordna det själva. Migrationsverket värnar om att alla som bor i boendet ska känna sig trygga i sin boendemiljö. Om en person upplever någon form av brott är det polisen man ska ta kontakt med.

Med vänliga hälsningar

Isabelle Frondelius
Kundtjänsten
Migrationsverket"


Jag känner mig helt mållös! Personen som svarade på mitt mail har bemödat sig med att skriva ett kort svar (som jag upplever som ett förskrivet standardsvar till alla som mailar dem) som egentligen inte innehåller någonting som är relevant till det som jag har skrivit, dessutom fanns det inte en enda fråga om vilket boende det handlade om eller om vad personen heter. Visst, det är inte lätt att heta Migrationsverket just nu med tanke på hur många det är som kommer till Sverige varenda dag. Men om en uttrycker sig: "Migrationsverket värnar om att alla som bor i boendet ska känna sig trygga i sin boendemiljö", så anser jag att en fråga om vilket boende det handlar om vore på sin plats! 

För er som undrar så är asylboendet Lia hof som ligger en bit utanför Ullared. Ägarna till boendet gick år 2014 med 10 miljoner kr i ren vinst!

 
post signature
måndag 18 januari 2016

Lite då och då kan en läsa en artikel i någon tidning om hur asylsökande människor demonstrerar och klagar över någonting i Sverige. Mer ofta kan en läsa om det på sociala medier, och då ofta av rasistisk karaktär. En del tycks leva i tron om att så fort en asylsökande människa sätter sin fot innanför Sveriges gränser så upphör hens rättigheter om att få framföra några klagomål. Det stör mig oerhört mycket! Alla människor, oavsett om en är född och uppväxt i Sverige eller bara vistats här i 5 minuter, har lika stor rätt att få framföra sitt missnöje över någonting.

Idag träffade jag två asylsökande människor som berättade om bristerna på ett av asylboendena i den här kommunen. Jag blev så arg och ledsen för de här människornas skull. För vad sägs om att värmen på boendet helt enkelt stängs av under helgen - inga värmande element eller något varmvatten plus sjuka småbarn på det. 3 tvättmaskiner som ska disponeras av 300 personer. Vissa livsmedel saknas under flera dagar. Dessutom upplever de här två personerna att personalen på boendet inte riktigt tar dem på allvar när de framför sina synpunkter.

Jag fick reda på att Migrationsverket skulle komma till boendet under veckan och att de skulle försöka att prata med dem om bristerna. Jag hoppas innerligt att det hela löser sig för dem, annars lär det bli aktuellt att kontakta media och be dem göra en granskning.

Asylboendet som jag skriver om är privatägt och jag vet att ägaren tjänar bra med pengar. Det gör mig otroligt förbannad att en del av mina skattepengar, som är tänkt ska gå till nyanlända så att de får en chans att starta om sina liv i Sverige, hamnar i någon annans ficka. Människor lider medan några enstaka personer kan skratta hela vägen till banken. Äckligt är vad det är!

Så jag ber dig som då och då delar ilskna ord tillsammans med länkar om nyanlända som framför sitt missnöje över något : snälla låt bli! Om du inte känner någon som är nyanländ eller har varit på ett asylboende med brister - hur vet du egentligen vad som försiggår? Allt som skrivs på sociala medier är faktiskt inte sant!

post signature
lördag 16 januari 2016

Många gånger har jag fått frågan om varför mycket av den vegetariska maten efterliknar mat med kött i. Jag kan faktiskt förstå varför köttätare undrar varför vegetarianer och veganer vill äta något som liknar kött då vi faktiskt många gånger äcklas av just kött (även om det är jobbigt att gång på gång behöva förklara).

Svaret är ganska enkelt - vi äcklas av kött för att det är en annan varelses döda kroppsdelar, men vi äcklas inte av själva maträtterna. Ibland tänker jag tillbaka på tiden då jag åt kött och minns maträtter som jag faktiskt saknar. Inte minst från min barndom då jag har en mamma som är superduktig på matlagning och serverade min familj en rikligt varierad kost. Jag strävar efter att få äta alla de där maträtterna som jag saknar, men jag vill inte äta kött så jag byter helt enkelt ut det mot en lämplig ersättning. Idag finns det ganska mycket att välja på i butikerna, så det är ganska enkelt att hitta lämpliga saker istället för kött. För övrigt är det inte så kul att enbart hålla sig till bönor och linser varenda dag.

Sen finns det en anledning till - att vara vegetarian eller vegan ter sig fortfarande ganska konstigt i mångas ögon. En vegetarisk maträtt som liknar "vanlig" mat blir inte lika dramatisk som den blir om den ser helt annorlunda ut. Dessutom är det många köttätare som gärna vill smaka på det vegetariska om det ser likadant ut. Eftersom jag har en önskan om att alla ska bli vegetarianer så delar jag gärna med mig av min mat, och de flesta brukar faktiskt inte bli besvikna.


post signature
tisdag 12 januari 2016

Ingen har väl missat alla skriverier om sextrakasserier mot kvinnor som har ägt rum lite varstans den senaste tiden, inte minst i Köln. Vet ni vad? Inte en jävel har brytt sig om sextrakasserier mot kvinnor innan - trots att det har förekommit överallt i världen under alla tider. Tvärtom har vi feminister alltid fått höra att vi är gnälliga och går för långt. Nu har det dock uppdagats att det bl.a. är män av ickeeuropeiskt ursprung som har varit förövare till sextrakasserierna, och helt plötsligt blir sextrakasserier det hetaste ämnet att debattera om.

Har vi sett fenomenet förut? Jajjamän! Debatten om halalslakt är ett utmärkt exempel. I takt med att produkter märkta med halal har ökat i butikerna har också antalet människor som skriker sig hesa i motståndet till halal ökat. Det spelar ingen roll hur många gånger en försöker förklara likheterna mellan halal och konventionell slakt och det spelar ingen roll hur många gånger en delar länkar till jordbruksverkets hemsida, där en kan läsa om hur respektive slaktmetod fungerar och hur djurskyddslagarna ser ut i Sverige, vissa har ändå bestämt sig för att halalslakt är djurplågeri medan konventionell slakt är helt ok. (Nu tänker jag inte ägna det här inlägget till olika slaktmetoder då jag har skrivit så mycket om det innan. De av oss som har lite vett i skallen och klarar av att läsa till oss fakta vet redan att skillnaderna mellan halal och konventionell slakt är marginella i Sverige.)

Det ni ägnar er åt är inget annat än förklädd rasism. Ni låtsas värna om djuren - men inte en enda av er delade några länkar eller uppmärksammade när Djurrättsalliansen bröt sig in flera olika grisstall och avslöjade misären som många grisar lever i. Ni låtsas vara kvinnofridskämpar - men inte en enda av er har egentligen brytt er om sexuella trakasserier innan, tvärtom anser ni att feminister är ett jobbigt pack och en klapp på rumpan är inget att gnälla om. Men så fort något bryter mot den svenska normen eller någon av ickeeuropeiskt ursprung gör sig skyldig till något då jävlar åker den stora basunen på sociala medier fram.

Har du främlingsfientliga åsikter så var ärlig och rakryggad nog att erkänna det. Försök inte att låtsas vara någon godhetsaktivist, för du framstår enbart som patetisk!

post signature
torsdag 7 januari 2016

Det här är det första och sista inlägget som jag kommer att skriva i min blogg angående min psykiska ohälsa. Vem fan orkar att att läsa en blogg där inlägg efter inlägg handlar om hur outhärdligt livet är? Inte jag i alla fall!

Hur som helst, i våras fick jag efter 1,5 års väntan äntligen göra en rejäl utredning och fick diagnosen ADD. Kan säga att många bitar som har felat under hela mitt liv äntligen kom på plats. Jag fick Ritalin utskrivet, vilket fungerar utmärkt på mig, och jag mår bra. Min ångest som jag har plågats av under många år är i stort sett bortblåst. Ibland kan jag känna hur det börjar att krypa i kroppen, men det är inte värre än att jag kan fokusera på annat och skaka av mig det. Dessutom är Ritalin det enda läkemedlet som jag äter, förutom sömnmedel lite då och då när det är svårt att somna. På eget bevåg satte jag ut min antidepp för ett halvår sedan, jag har heller inte behövt ta några ångestdämpande det senaste halvåret. Det är helt fantastiskt! De enda problemen som jag egentligen har kvar är min förbannade trötthet samt min oförmåga att strukturera upp saker och ting. Och där mina vänner har ni två av anledningarna till varför det alltid är en smula rörigt hemma hos oss. Dessutom är Johan också en slarver ;-)

När jag har inte längre behöver gå runt och må dåligt har jag istället blivit en bitsk argbigga. Det finns så mycket saker och människor som jag helt enkelt inte tolererar, och istället för att i det tysta irritera mig på det så fräser jag ifrån istället. Skulle tippa på att en och annan tycker att det är asjobbigt att jag hela tiden säger ifrån, men det är ju inte mitt problem. De får helt enkelt vänja sig eller dra någon annanstans. Självklart har jag en personlighet till, den plockar jag fram när jag är på jobbet. En får ju ändå vara lite mjuk och tänka på att inte använda svordomar när en jobbar med förskolebarn.

Jag kan berätta om mitt favoritobjekt att bli förbannad på - folk som försöker mästra mig. Jag AVSKYR när folk försöker mästra mig! Om jag anser att jag har full kontroll på något och inte ber om några råd så gör folk bäst i att hålla käften och inte ge mig några föreläsningar om hur de tycker att jag ska göra. Handlar den mästrande föreläsningen om hur jag ska leva mitt liv, hur jag ska klä mig, bete mig, se ut eller tycka och tänka om olika saker så är en explosion att vänta från mitt håll. Framförallt om det är en man som försöker mästra mig. Faktum är att det mest är män som försöker mästra andra människor. Män göre sig bäst när de sitter tysta och snälla när kvinnor far fram och vill ta plats!

That´s it!

post signature
måndag 4 januari 2016
Jag jobbar inom förskolan och där är det vanligt förekommande bland barnen att de skyller ifrån sig på andra barn när ett problem uppstår. Fenomenet är helt klart förlåtligt då det rör sig om barn upp till 6 års ålder, de flesta vet helt enkelt inte hur de ska komma ur en knipa när de blir ertappade med något som de inte får lov att göra. Dessutom klarar de ibland inte ens av att se sin egen skuld i det hela. Jag har inga som helst problem med små barn som försöker att skylla över saker på andra, eftersom de som sagt är små barn och det är meningen att de ska lära sig hur en hanterar en problematisk situation.

Något jag däremot stör mig som fan på är vuxna människor som skyller ifrån sig, framförallt om det handlar om ens egna psykiska mående eller ett missbruk! Självklart har jag full förståelse för att det finns människor som lever med ångest och rädsla på grund av en våldsam eller hotfull partner, men de är inte dem som jag syftar på. Min irritation riktas till människor som flera år efter att ett struligt förhållande eller en vänskap har tagit slut fortfarande beskyller sitt ex, fd vän, fd arbetskamrat osv. för att de mår dåligt. Ligger det dessutom psykisk ohälsa i botten redan innan förhållandet/vänskapen inleddes så är det enbart patetiskt att skylla på någon annan!

Jag vet hur förbannat ont det kan göra om en blir illa behandlad eller sviken av någon. Det är helt ok att vara arg, ledsen och bitter en tid. Det är också helt normalt att under en tid tala illa om en person som har gjort en ont. Men det är totalt oacceptabelt att efter 5,6, 10 eller till och med 20 år skylla sin ångest, sociala fobi eller what so ever på personen som en gång gjorde en illa, i synnerhet om det (som jag tidigare skrev) ligger en psykisk ohälsa i botten. Bara lägg av liksom!

Jag förstår verkligen inte grejen med att sitta på sin höga häst och vägra se sina egna fel och brister. För det är exakt det som det handlar om när en efter flera år väljer att beskylla någon annan för sina egna problem. Är det helt enkelt för smärtsamt att se sina fel och brister i vitögat eller är det ren lathet att inte rannsaka sig själv?

När det kommer till missbrukare som beskyller andra människor för sin livssituation så kokar jag av ilska! Såvida någon inte tvingade dig med pistol till att börja supa eller band fast dig och sedan hällde i dig droger så är det ditt eget fel att du super eller knarkar. Det är inte dina föräldrars fel, inte samhällets fel eller någon annans fel överhuvudtaget - det är ditt, ditt och åter ditt eget fel! Du gjorde ett val, stå för konsekvenserna tack!

Skulle tippa på att en och annan med all säkerhet blir nådigt förbannade när de har läst det här inlägget. Lika säkert kommer någon att anse att jag inte vet vad jag snackar om och inte fattar någonting. Be my guest! Bli hur förbannade ni vill, det rör mig inte i ryggen. Vet ni varför? Jo för att jag under många års tid själv har plågats av ångest och andra svårigheter samt blivit fruktansvärt illa behandlad av andra människor. Men jag har varit smart nog att inse att mina psykiska problem inte kan beskyllas på dem som har behandlat mig illa, problemen fanns där liksom redan från början. Jag har dessutom levt som medberoende (gud vad jag hatar det ordet) under 6,5 års tid och vet hur någon med ett beroende funkar. Sug på den!

post signature
fredag 27 november 2015


Sådär, nu har tant velat färdigt!

Jag beslutade mig för att göra precis tvärtemot vad jag egentligen hade tänkt mig, och raderade alla inläggen i bloggen och behöll istället samma plats. Det känns bra just nu, i morgon har jag säkert ångrat mig ^^

Hur som helst, idag har det verkligen varit full rulle hela dagen. Först var jag iväg och jobbade, kom hem och tog tag i ett litet problem som behövde lösas, käkade lite, hann inte vila, iväg till jobbet igen och snickrade ihop en julkrans tillsammans med ett gäng av entusiastiska julpysslare, hem igen, käkade och slutligen kockade jag ihop en pepparkaksdeg stor som Mount Everest! Tänkte låtsas vara en sådandär bullmamma med min son i helgen och baka pepparkakor tillsammans med honom. Förmodligen kommer nöjet att vara på sin höjd i 20 minuter, sen kommer sonen tröttna och vilja göra något mer coolt och jag kommer att ha kvar en deg till tjugondedagknut.



Hur som helst - det har varit en bra dag och jag är helt slut. Så godnatt!

post signature